Vilken vacker dag

Det har varit en strålande dag med solsken. Jag har varit ute och fotograferat med systemkameran. Jag har gått jättelånga sträckor och fotograferat mycket. Jag har njutit av en glass i en hammock i skuggan under solens beskydd. Jag har ätit på restaurang. Jag har fikat med ett gäng pensionärer i en kyrka. Jag frågade dem om de älskade sig själva. De sa i regel nej, bara två av ca åtta älskade sig själva. Men däremot var hälften nöjda med sig själva. En tyckte det var en amerikaniserad fråga, typisk amerikansk. Typ en fråga för de som bor i Stockholm. Faktum är att samma fråga till Stockholmspensionärer i majoritet gett svaret ja, de älskar sig själva. Med det konstaterar jag att min farmor är normal för att bo i sin stad. Tydligen är det vanligt att de inte älskar sig själva. En av dem gav teorin att ett hårt liv gör det svårare kanske att älska sitt liv och i slutändan sig själv. Vi snackar hård industri i en industristad som yrkesliv. Den som kritiserade den amerikaniserade frågan sa att vi förväntas älska oss själva och vara nöjda med oss själva. Typ att vi inte kan älska andra om vi inte älskar oss själva… kanske är pensionärerna i min hemstad lite smartare, men även lite buttrare, som inte älskar sig själva. Jag försökte få dem förbi se sina brister och handlingar de inte tyckte om, men ändå kunde de inte älska sig själva, bara två av ca 8 älskade sig själva. Jag gillar att prata med pensionärer. De hade alla olika yrken, en var diakon, en lärare, någon hade varit lobbyist för alkoholdrycker… shit, förstå vilken kontrast till mig, lobbyist mot alkohol i  sociala medier. Det var intressant. Där satt vi allihop och drack kaffe och te i en kyrka öppen för allmänheten. Jag tog fantastiska bilder och jag så nöjd med min dag. Jag var visst på intervju också. På mitt syskons skola. Där den gick i skolan en gång i tiden. Tyvärr är det sommarlov och jag har inte träffat personal, men om jag erbjuds jobb vill jag nog träffa personal först. Problemet är väl lönenivån i kommun. Eftersom min partner inte vill bo där… så får inte lönen vara för låg, för då har jag inte råd. Jag har redan jobb iof, men ni vet, det är något speciellt med min hemstad. Jag hör hemma där. Jag tycker det är så skönt när man kan gå från jobbet till stan och en sväng runt stan utan att vara slut för mindre. I Stockholm är det ju omöjligt. Förstå, en stad där du kan gå till jobbet. Eller cykla. Ingenting är för långt bort liksom. Träffade många pensionärer som bott i Stockholm. En hade bott här hela yrkeslivet från 23 till 65 och flyttat hem vid pension. Några flyttade hem igen och drev mode och skobutik i fem år innan pension. Förvånansvärt många pensionärer kom från Stockholm och var sk. återvändare av de jag träffade idag. De bara sa, du ångrar dig inte om du flyttar hem. Synd bara att min partner inte tror på idén om att bo hemma för gott. Jag vill verkligen hem. Där finns ett annat lugn, som inte finns här. Folk är inte heller så “fisförnäma” som i Stockholm. Stockholm är så d-a ytligt att jag inte står ut. D-a skitfolk. Träffade också två skåningar som trivdes i min hemstad.

Intervjun… hmm… frågade om jag varit konflikt någon gång. D-r. Jag berättade om det där d-a stället och projektledaren. Jag grät. D-r. Nästan ett decennium senare och en mår fortfarande skit av det. Ja, tiden går fort. Det d-a jobbet är en av anledningarna till att jag inte jobbar inom IT längre och att jag läst något helt annat och vill bort från det där d-a facket som man satt in mig i. Tyvärr kom referensbegäran. Jag har inga. Gav en skriftlig referens. Den fick se flera skriftliga. Den kände en av mina tidigare chefer, men tyvärr tror jag den inte minns mig, men det gör inget om den frågar. Gav en referens till en jag jobbat med. Tyvärr vet jag inte hur de ska ta referenser hos min arbetsgivare, för jag har typ jobbat bara ett par dagar i år… och tidigare chefen slutade nyligen. Jag har ju inte jobbat mycket sen förra året. Och vårdjobbet kan jag inte ge, den chefen var ju ett as. Hela erfarenheten är struken från mitt CV. Hmmm…. ja ni, jag sa att den kan ringa mitt syskon, som jobbar inom kommun och är nästan färdigutbildad i ämnet jag sökt jobb i. Ja, tyvärr vill de ha en till. Kollega och syskon räcker inte. Jag skiter i det. För h-e. D-a as. Jag hatar detta med referenser. Jag har inga. Jag har inte trivts på ett enda jobb på ett decennium om jag ska vara helt ärlig. Fan, har jag trivts på mer än 2 jobb sedan år 2000? Nej… och de är alldeles för länge sedan. Jag låtsas som det regnar. Har inga fler referenser. Den ville ha referens till min praktik då. Nej. Nej. Nej. Jag tolererade mina handledare, men vi var bara falskt snälla mot varandra, men inte på riktigt, allt är fejk. Jag fejkar och dem fejkar. Tack och adjö. Jag gör min praktik och sköter mig, men ni vet.. efteråt är det glada att det är över. Har totalt glömt bort namnet på min handledare… haha. Och nu kan jag nog inte få tag på den. Vet inte om jag vill besvära den heller. Skiter i det. Får vara som det är. Jag har sagt att den kan ringa min arbetsgivare, men att de inte känner mig. Den har ju en referens. Och mitt syskon vet ju rätt mycket om mig… haha. Och allt är inte gott som den tycker om sitt storasyskon. Haha. Men den vet vad jag kan. Och mitt syskon… är strået duktigare i tekniken… men jag är strået vassare i yrket… Skitsamma, om de inte vågar chansa för en tillfällig anställning, då får det faktiskt vara.

Advertisements

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s