Hur är det att jobba som gymnasielärare?

Jag gör min första praktik som gymnasielärare och jag måste säga att det är förvånansvärt lugnt och behagligt att vara på gymnasiet. Här oroar jag mig mer för ämnesdidaktisk kompetens och mindervärdeskomplex i ämneskunskaper än att uppfostra mini-vuxna elever. Eleverna känns “vuxna”, de är ju vanligen mellan 16-19år gamla. De känns mer mogna. Får jag ha fördomar, baserade på mina erfarenheter hittills? Tjejerna är jättemogna, om vi ser barnen som en grupp genus. Killarna är barnsligare och har lite mer jargong och bushumör, men inte mot läraren. Jag tycker de är som många män i gäng kan vara. Ingen skillnad riktigt. Fördomsfullt känns det som en del “killgäng” som umgås aldrig blir vuxna i vissa miljöer. Jag tycker alltså att pojkarna beter sig som männen, de är omognare i regel än tjejer och kvinnor. Mina fördomar inpräntas. Såklart finns undantag och jag vill inte säga att jargongen gäller alla pojkar, för det vore inte ens sant. Många är disciplinerade och jättefina förebilder. Majoriteten är det faktiskt. Men jargongen finns hos några få enstaka elever och de spiller över på de andra skötsamma eleverna. Fast det är en skillnad på jargongen i gymnasiet och grundskolan – eleverna missköter sig inte alls som på högstadiet. Bråk dagligen på vissa högstadier är tyvärr vardag. Det är det inte på min praktikplats. Kanske kan det förekomma bråk på skolan, men inte i mina klasser, vad jag sett. De flesta sköter sig. Det är en annan typ av misskötsel på gymnasiet än grundskolan. Samtidigt som det är samma typ av misskötsamhet. Den är bara mer omfattande på grundskolan. I grundskolan har de rivit klassrum, möblerat om, gjort oväsen, men det sker inte nu i gymnasiet.

Min poäng är: Gymnasiet är lugnare än grundskolan. Jag måste inte bry om att disciplinera våld och oväsen, som på grundskolor. Jag möts av respekt av eleverna, kan jag inte säga gäller alla på grundskolan. Möjligen att en del har svårt att inte titta på mobilen och att de kommer sent eller oförberedda till lektion, men det påverkar inte mig så mycket. Jag tycker det är skönt att inte ägna tid åt disciplinering. Det är den stora skillnaden på gymnasiet. Det är helt enkelt lugnare, de konsumerar inte min energi, jag känner mig lugnare och inte lika trött, utarbetad som jag kunde känna mig på grundskolan. Jag är positivt överraskad av gymnasiet och det är mycket bättre än jag förväntat mig att vara på gymnasiet. Kanske beror på att jag har ämnena bild, bildteori, media och informatik… roliga ämnen helt enkelt. I verkligheten ingår dessa ämnen just nu i bild, medieproduktion, digitalt skapande, grafisk kommunikation, data osv. Skolan har ju så fantastisk utrustning som studio och alla program och hårdvaror som eleverna kan önska sig. Tekniken går så fort, så det skapar andra ångestkrav hos mig som lärare. Jag måste ju kunna allt jag undervisar. Gissa om jag auskulterar nu. Jag skaffar mig ämnesdidaktiska kunskaper. Jag börjar nu lära mig det jag ska undervisa i vissa ämnen, jag tycker inte jag hade kunnat göra det förut i vissa ämnen. Jag har lektioner som jag planerar. Det är lite nervöst. Särskilt med grejer jag inte jobbat med på länge. Jag har lite mindervärdeskomplex i ämneskunskaper ibland.

Men gymnasiet ger lugn och harmonisk skola, mer än vad ni tror. Jag behöver ju inte vara mentor, ha föräldrakontakter och sånt, men kan tänka mig att det är ansträngande. Jag vill inte ha den delen alls. Jag vill bara undervisa och sätta betyg. Det är allt. Jag tycker elevhälsa ska skötas av professionella. Det borde finnas en egen lärarutbildning för mentorer och föräldrakontakter. Jag tycker inte vi har fått dessa kunskaper och det går inte att få på praktiken, praktiken är ju inte så lång för att kunna etablera något. Fjantigt att det är ett betygskriterium, det borde inte vara. I vilket fall som helst så känns det rätt lugnt att vara gymnasielärare. Det ämnesdidaktiska är man ju riktigt bra på i vissa avseenden och de andra man inte minns, det får man plugga.

Advertisements