När jag läser Arbetet.se så blir jag illa berörd av texten (citat): “Av dem handlade 43 om mobbning – om utfrysning, isolering, offentliga utskällningar, hot, undanhållande av information, överdriven kontroll och att man fråntas arbetsuppgifter.”
Allt det som står ovan har jag utsatts för på tidigare jobb. Senaste jobbet fick jag offentliga utskällningar, hot och överdriven kontroll. På ett annat jobb drabbades jag av allt det ovanstående.
Också så talas det om olika problem med att bevisa för försäkringskassan. De talar i artikeln också om att få vill vittna. Jag mår än idag skitdåligt när jag tänker på det jag utsatts för hos tidigare arbetsgivare. Jag har åtminstone fortfarande kontakt med två personer som vet vad jag utsattes för och som stod på min sida. Jag borde egentligen gått till domstol, men jag kände inget stöd i varken det företaget eller fackklubben på företaget.
De står också i artikeln att 70% oftare är det kvinnor med manliga chefer och att cheferna också förnekar det. Jag har haft både kvinnliga och manliga chefer. När jag haft kvinnlig chef har denne varit stöttad av 2 manliga chefer över sig. Så vad ska man säga om det?
Förtryckt. Förnedrad. Och ändå förväntas jag söka jobb, fastän jag egentligen är livrädd för kollegor, chefer och svenska arbetsgivare över lag. Snällt har jag gjort det. Fastän hela min kropp skriker att den inte vill ha något med svenska arbetsplatser att göra. Om ni visste hur ont jag har i njurarna. Om hur min rygg rämnar. Jag tror allt det där är orsakat av den inre stressen som jag burit på nu i flera år. Ekonomisk stress, jobbstress och arbetslöshetsstress. De bra arbetsgivarna är så få. De växer inte på träd, jag som önskar att det var tvärtom – att de bra var fler än de dåliga. Tyvärr talar min erfarenhet emot det.
Jag skiter i om jag inte får jobb. Jag tycker den svenska arbetsmarknadspolitiken är skit.
De svenska samhället har misshandlat mig ett helt liv. I skolan mobbades jag av min lärare. Hon misshandlade mig fysiskt. Senare fick jag andra lärare, de misshandlade mig psykiskt och snackade skit om mig. De gick bakom ryggen på mig. Både på grundskolan och universitetet har jag utsatts för övergrepp.
Jag har mött både bra och dåliga lärare genom åren. Jag har mött lärare som inte borde fått vara lärare på universitetet eller i grundskolan.
Och inte har jag fallit offer för droger, kriminalitet eller annan skit fastän samhället misshandlat mig ett helt liv. Sånt är Sverige. Ett d-a skitland fullt av idioter. Hittills har jag träffat fler idioter än snälla tycker jag nog allt.
Det mest patetiska är att jag äger andelar i ett av företagen där jag mobbats. Mot min vilja, först rätt nyligen har jag haft rätt att avyttra andelarna. Jag har inte gjort det, eftersom värdet gått upp. Jag vill egentligen inte äga andelar i det företaget.
Källa 20130210:
http://arbetet.se/2013/02/08/fa-far-ratt-mot-mobbare/
