The rain mans of this planet

In this documentary there are some amazing people with skills beyond our comprehension. Imagine seeing the numbers in front of you. Imagine speaking a language within a week. In this documentary on YouTube we are able to follow “The boy with the incredible brain”, in the Extraordinary people documentary. Imagine, being able to speak a new language within a week, what an asset.

The rain mans of this planet are however rare, this documentary says there are about 50 of them. That is pretty rare.

Source: youtu.be/ZcvLDw37iD8

How British brains work

This is a video about how the British brain works. They ask both genders about how they understand stuff, what they notice, how well they listen, what they listen to and things they notice. I have written a transcript of parts of the YouTube video uploaded by “SexEd” at YouTube. Enjoy!

Men had a harder time remembering facts when a female news reader was telling the news.

They investigate if men or women are more caring than the other. Women were more caring in one test. Some men gave reasons like they didn’t want to be suspected as pedophiles, that is why they didn’t aid the little girl in the test, even though they noticed her.

They also made online surveys. Women where top scorers in empathy, men at second place. Men were less emphatic, even though some men did score better than others.

They also interview couples about how they think about each other. They talk about couples communication problems, they also brain scan the partners when they are solving different kind of problems. They test emotions. The mans emotional part of the brain wasn’t activated on the test, but the women’s brain was activated. This can be the reason til the man not giving the women the emotional response they want in a conflict or argument.

1879, Gustaf Lebonne, announced that intelligent women where so rare. That was a medical fact back then. Female brains are smaller, that is because the bodies are different. Smaller men are not less intelligent than larger man. Different parts of our brains are wired up differently.

The genders get to make different sound tests, women hear both sides of the sounds, whilst men only hear one side. It is more difficult for men to do the test than for women.

So are women or men better drivers? Testosterone plays a part in competitions, both men and women produce it. They analyse how their testosterone responds. Men have different biological response to competition than women. Zero fluxuation is shown in women. Men take more risks and that can be beneficial in competitions the scientists say. A enginerer was shown to be more competitive than the others. He cannot let his son secretly win, he doesn’t feel he would be honest. He doesn’t feel anything when his son cries when loosing a game. When he competes his testosterone raises high up and he takes more stupid risks and he looses the game. Testosterone helps with the competitive instinct, but to much makes the opposite.

There are even differences at birth between girls and boys. Boys like things, whilst females like people more.

Source: youtu.be/uKk-VAMOsLk

It is hot

Outdoors the heat is on. It is very warm, had to water the plants, they were turning brown, so I had to help them in the heat. My partner took out the pets outdoors, they enjoyed to be outdoors. I enjoy to be indoors… at least when the sun is on and heating everything up so much. I prefer the shadows. Our kid isn’t at home, which is pretty good. Therefore I have no other obligations than the house and the pets to look after. My partner is on vacation as well. My partner has now put on eco-friendly paper on all walls. They need to be painted still. We have not worked so much, therefore it takes time. Today we will put on paint, but not the hot hours of the day. Later on we will have to put on wallpaper on one wall. Then we have to lay a new floor. The laminate floor, laid by previous owners, will go to recycling. We are not buying laminate this time, just a hardwood floor.

A boy on the flight knew his time had come

A boy, Miguel, knew his time had come. When I read the article in aftonbladet.se the story is told by his mother, since Miguel is dead. She speaks about the fact that Miguel had questions about what happens when he dies and so on. His mother said he had sad eyes when he stepped on to the air plane. I believe that this boy had a well-developed sixth sense and he didn’t listen to it. He knew that the air plane could crash and he had thought about life and death a lot before the trip. He and his brother died in the MH17 fight plane crash.

I believe that God, through guardian angels, gave him a glimpse of what was coming, to help him, to make it easier for him. I hope that his death wasn’t in vain. I hope the world learns something from this. I also believe that we should listen to out sixth sense. Listen to the gut feeling.

Someone decided to pull the trigger. Miguel and his brother became a victim for a mistake, just because someone thought they should pull the trigger. Miguels brother will never be the textile engineer he wanted to be. Perhaps he had invented a lot of eco-friendly textiles fit for recycling in the future. Miguel wanted to be a go-cart-driver, perhaps he had driven sun driven development of go-carts? We will never know, will we? Why? Because someone thought it was better to pull the trigger just to win their battle of war.

Source 20170722:

http://www.expressen.se/nyheter/miguel-vad-hander-om-planet-kraschar/

Stressen bygger upp sig

Jag känner mig mer och mer stressad i min fysiska kropp, främst känner jag av den i mina njurar, jag får värk i dem, som dem känns trötta och ömma. Det är min psykosomatiska åkomma som jag tror är helt och hållen psykiskt betingad. Jag är stressad över mitt liv. Visst är det väl konstigt att jag kan vara stressad, jag är ju arbetslös. Jag är ju hemma, har inga direkta krav på mig, mer än att sköta ruljansen hemma. Jag har inget jobb att gå till. Men jag har fått ett jobb och jag vill inte ha det jobbet. Det gör mig stressad. Jag är så otacksam. Jag vill att någon som vill ha jobbet får det istället. Jag vill inte ha det.

Jag vill inte jobba. Jag är egoist. Jag är en parasit. Jag är en idiot. Jag vill ha ett jobb, men jag ville inte ha det här jobbet. Jag är stressad av att vara i den här situationen. Jag vill tacka nej. Jag får inte, då blir jag avstängd. Jag har så extremt dåliga erfarenheter av att det är ett stort fel på mig, så jag mår i denna situation extremt dåligt av att behöva jobba. Det är inte arbetsuppgifter i sig som jag är rädd för. Jag är väl rädd för människor.

Jag har allt för ofta blivit sårad. Jag har bara flytt. Jag har sagt vad jag tyckt ibland också. Oavsett hur jag reagerat, så har jag i slutändan gått därifrån. De klagar bara på mig som person. Det är jag som inte duger. Jag har aldrig blivit accepterad som jag är. Jag tror jag skulle kunna få sjukpension, men jag har aldrig varit sjukskriven mer än för vinterkräksjuka och körtelfeber i hela mitt yrkesliv. Jättekonstigt eller hur? Fast egentligen är jag en sk. “missfit” på svenska arbetsmarknaden.

Jag har aldrig passat in, från dag 1 i grundskolan. Jag vet att det är mig det är fel på. Det är ju vad alla sagt. Att jag aldrig ska bli “människa”. Att jag är “speciell”. Att jag är “ful”. Jag är “fel”. Jag har hört mycket skit om mig genom åren. Jag säger inte att det inte är sant, de har jag aldrig sagt. Jag lyssnar och inser att allt jag gör är bara fel. Så har det väl alltid varit. Vad jag än gjort så har det varit fel. Så upplever jag det som. Vad jag än gör så är jag fel. Så har det varit hela mitt liv.

Jag fattar inte ens varför jag finns. Den här världen har ju aldrig velat ha mig. Ändå lever jag. Som ett stort misslyckande som trampar omkring på vår planet. Ingen tycker om mig. Det är ju inte sant och det vet jag ju om, men jag är bara en produkt av ett misslyckat liv. Jag vet att det måste vara fel på mig. Jag är helt övertygad om att jag skulle få sjukpension om jag gick till doktorn. Men jag litar inte på doktorer, jag vill inte prata med dem. De går inte att lita på att de gör rätt för mig.

Jag vill bara slippa jobba. Jag vill slippa delta i det här samhällets yrkesliv. Jag passar inte in. Låt mig få vara. Låt mig slippa jobba. Låt mig bara få vara. Jag kommer snart få sparken. Det går nog snabbt. Snart klagar någon. Jag är så van att människor klagar på mig, det har de gjort hela mitt liv. Jag vet inte hur man ska vara för att man inte ska klaga. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte social kompetens som det så populärt kallas. Jag är en misslyckat parasit. Jag vet inte ens varför jag existerar. Jag tror det är för att plågas och utnyttjas. Det är ju vad alla gjort. Plågat eller utnyttjat. Inga tack. Jag har inte förväntat mig det heller. Inget beröm. Förväntar mig inget heller… men önskar det inombords. Önskar mig ett tack, ett beröm, men får aldrig något, för att jag inte förtjänar det. Har aldrig förtjänat något antar jag. Bar att bli behandlad som skit. Jag är väl inte värd något i världens ögon.

Jag är inget värd. Jag finns, men jag är inget värt. Jag är människa, men jag är inget värd. Jag lever, men det är inte värt något för någon annan. Jag vet ju att det inte är sant, men jag känner så här emellanåt. Ibland så tar de nedstämda överhanden och då hjälper det att skriva ned skiten och sedan är det “poff” borta. Efteråt har jag åter hämtat mig och så kör jag på igen. Jag reser mig upp, fastän jag inte orkar. Jag kämpar, fastän jag inte orkar. Jag finns, fastän jag inte orkar. Jag är, fastän jag inte orkar. Jag bara fortsätter, fastän jag inte orkar. Varför? För att jag inte har något val.

Jag vill inte jobba. Jag vill bara få leva i fred.

Sketch

“Ijustwanttobecool” are a team of young Swedish men that make sketches and place them online on YouTube. This is a sketch were they have made fun of people that think Facebook is anonymous. Unfortunately their sketch is in Swedish.

Source: youtu.be/JA4ci-E84L0

Micro plastic ends up in our oceans

According to the DN.se article “Använd mindre plast för havens och hälsans skull” we shouldn’t use so much micro plastic according to Naturskyddsföreningen and scientists, since it ends up in our oceans, in our fish and then inside us. The increased usage of plastic since the 1960′s have resulted in a lot of plastic on our beaches and oceans. Plastic attracts PCB and DDT. 50 percent of the plastics in the Baltic come from private consumers around the Baltic, so you are a big piece of this puzzle.

One easy way to adapt is to not use plastic bags each time you go to the store. Bring a cloth bag for the groceries instead. Synthetic clothes shouldn’t be washed as much, since they give away plastic details in the washer, for instance fleece materials.

We need to get away from plastics. They poison our environment.

Source 20140721:

http://www.dn.se/debatt/anvand-mindre-plast-for-havens-och-halsans-skull/

Omotiverad

Jag är helt omotiverad till att söka jobb. Jag kan inte ens förmå mig att ordbajsa en ansökan. Jag klarar inte ens av att söka jobben, fastän jag kan göra dem. Jag orkar inte. Jag har bara ingen lust. Jag vill inte jobba hos dem. Jag tittar på platsannonserna och jag ser till och med att en del gamla kollegor jobbar på vissa av dem som söker folk. Jag kan inte förmå mig att söka jobb hos någon av dem jag tittat på. Jag vet redan att det bara blir skit och pannkaka av det. Jag tror minsann jag utvecklat arbetsfobi. Någon gång var det väl dags att den också utvecklades hos mig, med tanke på vilket skitkass arbetsmarknad jag tvingats plågas av på Svenska arbetsmarknaden under hela mitt liv. Jag passar inte in på den svenska arbetsmarknaden. Jag tror min sociala fobi för arbete håller på att bli ännu större. Jag mår dåligt av att bara titta på platsannonser. Jag mår dåligt för att de ber om referenser och jag har ingen lust och ge några. Det handlar inte om att jag inte har några, jag vill bara inte. Jag vill inte gå på intervju och känna mig granskad och utfrågad. Jag är så otroligt less på intervjuer. Jag har varit på säkert 7-8 stycken i år. Jag har inte lust och gå på fler. Jag har bara ingen lust. Ingen lust. Jag vill inte.

Att jag fått ett jobb gör ju inte saken bättre. Jag vill inte ha jobbet. Jag vill inte jobba. Jag vill inte. Jag har ingen lust. Jag kommer i alla fall få sparken förr eller senare. Det har jag ju alltid fått, förr eller senare. Går det bra, ja då lägger företaget ned. Går det bra, ja då ska de varsla. Det spelar liksom ingen roll. Det kommer i alla fall bara bli skit. Jag orkar inte mera. Jag har ont i njurarna så det räcker. Jag blir stressad av jobb. Jag blir stressad av bara tanken på jobb. Förr eller senare klagar man alltid på något, vad spelar ingen roll, jag orkar bara inte få mer kritik. Jag har utvecklats arbetsfobi, rejäl sådan. Förr klarade jag av att söka jobb, har ju gjort det i år. Flera hundratals jobb… men jag klarar inte mer nu. Kändes som jag bara är så trött och gå den där rundan som i ett ekorrhjul. Jag är så trött på Sverige. Jag är så trött på svenska samhället. Jag är så trött på arbetsgivare. Jag är så trött på den skit som jag utsätts för. Jag är så trött på allt och alla. Jag är så sur på att jag ens måste söka jobb. Jag vill inte jobba hos någon dum idiot till arbetsgivare som ändå inte uppskattar mig som jag är. Jag är trött på kollegor som inte talar klartext utan ljuger bakom ryggen. Jag är bara så trött på alla falska två-hövdade djävlar i det svenska samhället. Jag är så otroligt urless på den cyniska världsbilden som projiceras ute i media och som allt för många rasistiska svenskar anammat.

Sverige är ett skitland och jag förstår inte varför någon ens vill komma och bosätta sig här. Jag förstår att min farmor och farfar kom hit för att dem flydde hungern i sitt hemland. Men jag tycker inte livet här verkar särskilt mycket bättre. Jag tycker min familj borde emigrerat tillbaka, men tyvärr icke. Så här finns vi, utlänningar som aldrig blir svenska nog för det här samhället. Här finns vi. Idioterna kan ni väl kalla oss. Vi som aldrig kommer accepteras för dem vi är. Ni vill bara ändra på oss. Piss på er. Ni vill assimilera oss, inte integrera oss. Jag vill vara jag och accepteras för den jag är och ingen arbetsgivare i Sverige kommer göra det. Jag har ju fortfarande efter 40-talet år inte hittat någon plats i svenska samhället. Jag är så osvensk som man kan bli. Jag är så icke svensk som man kan vara. Jag är inte assimilerad. Jag är inte som ni. Jag kommer aldrig bli som ni. JAG VILL INTE vara som ni. Jag vill vara jag.

Eftersom jag inte duger åt er, så kan jag lika gärna vara här hemma, så slipper ni se mig. Så slipper jag hyckla med er. För det är vad jag gör när jag kommer till en arbetsplats. Jag hycklar. Försöker vara snäll och rar och ändå får jag skit varje dag. Ändå skriker ni åt mig. Ändå snackar ni skit om mig. Ändå tisslar och tasslar ni och exkluderar mig. Vad jag än gör, så är jag aldrig tillräckligt bra. Jag är bara skit. Jag är ful, jag är fet, jag pratar för mycket, jag kan för mycket, jag kan för lite, jag pratar för lite om rätt saker, jag är bara fel, fel, fel hur ni än vrider och vänder på det. Så fortsätt mobba mig, gör det. Ni har ju gjort det hela mitt liv.

Så varför ska jag egentligen bry mig om att jobba i det här samhället? Det här samhället bryr sig inte om för många. Det är realiteten. Det här samhället är bara skit. Sverige är ojämlikt. Sverige är rasistiskt. Sverige är kallt. Sverige är hårt. Sverige förtrycker. Sverige är skit på många plan och så tror hela världen att Sverige är så otroligt fantastiskt.

Ut mitt perspektiv så är Sverige ett skitland på många plan. Materialistisk komfort är skit. Jag betyder inget för svenska samhället. Svenska samhället klassar mig som en parasit. De kallar min a-kassa för bidrag. De vill ju inte att jag ska jobba. När mina 75 uppstämplingsdagar nu tar slut, så måste jag vara heltidsarbetslös.

Det enda jobb jag erbjuds är ett jobb jag inte ens behöver någon utbildning för, jag anser inte att min gymnasieutbildning är någon utbildning i den bemärkelsen. Jag hade inte behövt fortsätta studera för att få detta jobbet. Jag har blivit precis som den där läkaren som städar, bara för att han heter Ahmed.

Jag ska jobba i ett yrke, som jag inte vill, bara för att. Jag har ingen som helst användning av min universitetsutbildning i det jobbet. Jag vill inget hellre än att få använda mina kunskaper, men jag får inget sådant jobb.

Jag skiter i det här. Jag tycker jag inte ska behöva jobba alls i fel yrke och inte ens söka jobb. Jag tycker att om det finns någon arbetsgivare som vill ha en så kunde dem söka upp de arbetssökande istället. Omvänd databas. Så slipper jag få fler nej tack på bulk. Arbetsgivarna kan få söka upp dem de är intresserade av istället. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer bli uppsökt. Jag är okunnig, oerfaren idiot, en sån där parasit som inte kan umgås med människor.

Usch nu har jag skrivit klart mitt deppinlägg. Får räcka så här. Nu mår jag mycket bättre när jag skrev av mig skiten.